I Sverige får man inte sticka ut

Foto av: Ingrid Anderson-Jensen

Visst håller jag med om att ”Bobban” Anderssons intervju i Folket slog alla rekord i maratontabellen över enögda uttalanden. Kritiken mot tränarnas val att låta andra spela, kommentarerna om ”Foppas” turräddningar samt den mest idiotiska att – får Fahlgren plats i Flensburg får Robin det, väcker såklart irritation hos många. Frågan är om Robin inte tycker att pappa gått lite väl långt. Inte vet jag.

Men! Enligt mig gör det inte Guifspelarna eller klubben till sämre människor. Det gör ”Bobban” till en bitter Eskilstunabo som sympatiserar med sin son. Sen kan spelarna och publiken tycka att Zacke och Tholin är kaxiga. Det är upp till var och en att tycka så om de vill. Själv tål jag inte Ronaldo och Zlatan för att de är divor, såväl på som utanför planen. Det är upp till mig. Jag tycker så. Men trots det! Jag kollar på dem ibland. De skapar rubriker.

Denna debattartikel kommer att handla om att vi i Sverige, i synnerhet inom svensk handboll, inte får eller tillåts sticka ut. Det är jantelagens viktigaste paragraf. Folket och Kurirens helsidor fylls av ett för dem sett, Real Madrid. De bevakar allt och Jimmy Janssons eventuella skobyte inför finalen var en direkt parallell till det vi upplever att Aftonbladet skriver om vad gäller just fotboll och hockeyn. Det kan vara ännu oviktigare saker.

Vi måste lyfta blicken och skapa vår image. Det kan vi bara göra genom media. Vi ska låta bli att häckla över Rolf Anderssons enögda rubriker i Folket. Man måste inte gilla dem, det är inte det jag säger. Men de fyller en stor funktion och är viktiga. Vi ska vara glada att det finns handbollsjournalister – jäkligt glada. Låt det fortgå, skapa en liten mer intressant vardag mellan matcherna än den som är nu. Total stillhet. Syns man inte, finns man inte. Det är en metafor värd sin vikt i guld. Handbollen dog i måndags. Sen ska de väckas till liv igen i september. Det blir svårare och svårare för varje år. Varför? Jo för vi gör på samma sätt, trots att omvärlden förändras.

Så. Jag håller inte med ”Bobban” men jag gillar mediabevakningen. Jag gillar också att Sävehof använde alla artiklar till motivation inför finalen. Det är bara att suga i sig. All publicitet för ett lag eller en spelare är bra publicitet så länge det inte äventyrar en positiv bild hos publik och sponsorer.

Jag håller inte med om att bevakningen av Guif inför finalen var löjlig. Möjligtvis lite onyanserad. Men det är väl Eskilstunamedier eller? Hur tror ni det ser ut i utländska klubbarnas lokalpress? Ena dagens förträfflighet till nästa dags sågning längst fotknölarna?
Det är heller inte Rolf Andersson sen med.

Vilket elitserielag kan säga att de har kraftigare mediabevakning än den Folket och Kuriren under hela säsongen kan påvisa? Finns det en koppling till att Sporthallen kokar? Vill andra klubbar inte ha det så? Jag vet bara att min vän Thomas Forsberg uttryckte frustration över att endast 800 åskådare bevittnade en semifinal i Partille. Vi pratar om att det varit för mycket handboll i Göteborg. Förvisso, men folk tröttnar inte bara enkom därför.

Jag köper också, fullt ut, att Berggren hetsar öppet och glatt. Han är sån. Vi behöver fler Emil. Fler Zacke. Fler Tholin. (utan några påstådda rasistuttalanden). Vi behöver mer känslor! Jag kan nämna Kretchmar, Zeitz och andra vildar som skapar tysk klubbhandboll. Vi måste lära oss hantera avarterna, annars får vi börja med en rekryteringsprocess där första frågan lyder. ”Du säger och gör väl aldrig något dumt grabben, det gör vi inte i handbollen”.

Detta ämne är ett viktigt ämne ombord på Handboll och Pengar nästa torsdag. Följ med du också, för ska det bli någon förändring så måste vi bli fler som gör och säger det som säljer.


Med härliga ärliga hälsningar

Stefan Högquist